Varje gång jag tänker att jag ska ta det lugnt så jobbar jag på som aldrig förr. Med tårarna brännande och samtidigt så nära till skratt . Det är verkligen en salig blandning av allt från stor glädje till tyngsta oro. Jag lider ingen brist på känslor.
Flitens lampa har lyst i min syverkstad dag. Hur det går för pappa vet jag inte men i morse var det oförändrat. De skulle eventuellt göra ett nytt försök att väcka honom. Jag undviker att hoppas för mycket för det gör så ont att bli besviken. Jag vågar inte glädjas. Det är lite som att tiden står stilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar