Träffade en vän en stund i går. Fick höra att att jag nu "låter som en kille". Jag är en liten skit på 156 cm men just i den stunden var jag nog två meter lång av pur glädje. Det är nästan så det är lite barnsligt. Dessutom fick jag visa upp mitt begynnande skägg. Ni tjejer som oroar er för små strån i ansikten kan lägga ner. Jag ser min begynnande ansiktsbehåring i spegeln men när andra ska se får de står väldigt nära och riktigt stirra. Det ska mycket till för att det ska synas. Tyvärr. Säger jag med ett skratt. Ja jag vet jag är så tramsig. Men jag är i puberteten. Jag landar snart på jorden igen. Kanske.
Nästa vecka ska jag träffa läkarna på könsidentitetsmottagningen. Spännande. Jag försöker intala mig att ödet ligger i mina händer, inte i deras. Att vara transsexuell är en egendiagnos. Det finns inga blodprover eller tester som kan bevisa något. Allt utgår från en själv. Jag vet vem jag är. Äntligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar