Jag gråter. Inte bokstavligt talat men inombords. Gjorde en röstinspelning i dag och jag låter precis som alltid. Förtvivlan.
Dessutom frågade skolbussvikarien om jag var Esmeraldas mamma. Fy bubblan sicket elände. Om jag ändå haft den där rösten nu. Då hade jag sagt till honom med basstämma att "nej jag är hennes pappa!"
Hår och hår och hår, tillväxt där nere på riktigt men rösten är där den alltid varit. Så är det med Testosteron. Man kan inte välja vad man vill ha mest eller först av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar