Jag måste vara en besvikelse för Transvården. De har rotat fram hela arkivet med min historia inom psykiatrin. Men den är just historia. Hur de än försöker så finns det inget som behöver redas ut längre. Inga relationer som krånglar, inga svåra komma-ut-processer och jag är så genomgången man kan bli. Ok-stämpeln sitter där den sitter. Min 80-åriga pappa är bara nöjd med att ha fått en till son som mår riktigt bra. Vännerna finns kvar, massa nya har kommit till, dottern klarar detta galant. Problemet är ju löst. Det är Transsexuell jag är. Det var inte svårare än så.
Jag har vunnit drömvinsten i Translotteriet. Det är inte sådana patienter man vill ha. Patienterna ska må så där lite lagom dåligt och vara tacksamma för de smulor de får så där lite utspritt under ett års tid. Jag behöver inte deras stöd, jag behöver ingen hjälp med att klara av livet som det är. Jag behöver bara deras underskrifter på remisserna. Det är inget personligt, det är bara sån jag är. Ska det vara så svårt att förstå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar