I dag har jag gått på Testosteron i två månader. Två omvälvande, händelserika, underbara, jobbiga och alldeles fantastiska månader.
Framstegen och förändringarna kommer smygande. Väldigt smygande. Men den inre känslan som växer och förändras mest av allt är svår att beskriva. Jag känner mig lugn och trygg. Jag känner välbefinnande. Det är som ett komma hem till något jag längtat riktigt mycket efter. Att kunna se mig i spegeln och känna att det där är jag och jag tycker om det jag ser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar