Bort med kuddarna

Jag skulle varit på Karolinska sjukhuset i torsdags. Det finns bara dyra flygbiljetter nu så jag har inte råd med resan. Sjuksköterskan ville dock att de där kuddarna över bröstvårtorna skulle tas bort helst på fredagen men absolut senast på måndag, dvs två veckor efter operationen.

Jag fick en tid hos sjuksköterska på Capio i Klippan i går för att ta bort kuddarna. Jag var så rädd så jag kunde knappt sova på natten. Tänk om allt lossnar och följer med? Tänk om det gör så ont att jag svimmar? Tänk om allt är ruttet undertill?

Jag var rädd för smärtan och rädd för hur det skulle se ut och rädd för att allt kanske bara var trasigt och hemskt.

Jag duschade länge på morgonen för att lossa kuddarna från huden. Väl hos sjuksköterskan spolade hon med koksalt innan hon drog lite försiktigt för att komma åt och klippa av stygnen. Inte helt lätt för hon visste inte riktigt hur de sytt. Men det gick bra. Det kändes ingenting alls. Antagligen har jag ingen känsel i det området. Det var helt smärtfritt så jag hade inte behövt vara rädd.

Bröstvårtorna är nästan svarta. Jag har hört talas om det förut så det ska se ut så. Nu gäller det bara att kroppen accepterar detta och att bröstvårtorna överlever. Det får tiden utvisa.

Kompressionsbandaget ska jag använda dygnet runt i totalt tre veckor. Det betyder drygt en vecka till. Materialet är hemskt, det skaver mot huden så jag har blivit öm och överkänslig. Dessutom klämmer det på bröstgården där jag är känslig nu trots att jag inte har någon direkt känsel där. Jag får sätta på små kompresser för annars tror jag det skulle skava sönder transplantaget.

Operationssåren börjar antagligen läka ihop nu för det kliar, svider och drar. Jag fuskar en stund ibland och tar av kompressionsbandaget för att jag inte står ut, Just nu sitter jag utan tröja. Till och med en T-shirt i ren bomull gör ont mot huden. Jag förstår inte att de inte kan göra ett kompressionsbandage som känns skönt i ett material som inte skaver.

Jag har fått tid på Karolinska sjukhuset under kommande vecka. Återbesök för omläggning. Hoppas de inte tänker dra bort tejpen över operationsärren bara. De sitter ju direkt på stygnen. Tänk vad man ska utstå ändå. Trots allt kan jag bara konstatera att det är värt allt.

Jag är så lycklig. Glad och nöjd över min platta bröstkorg. Det känns rätt. Det är så här det ska vara.