Binda och packa

Jag är en transsexuell man. Biologiskt föddes jag som kvinna. Jag förnekar inte det och jag är väl medveten om att det är så. Men att vara flicka, tjej, kvinna har aldrig känts rätt för mig. Därför är det viktigt att jag inte behöver göra det mer. Inte i mina ögon och inte i någon annans heller.

I går genomlevde jag en smärre mardröm fast på riktigt. Jag har nämligen drömt en gång att jag var på stan och att jag på något sätt blev avklädd, bortgjord, förnedrad, dumförklarad och att människor runt omkring mig tog ifrån mig min rätta identitet.

Jag går aldrig ut genom dörren utan binder och packer. Inte ens för att gå till brevlådan. Även om alla här ute i skogen vet vem jag är och känner till min bakgrund och har lärt känna mig som till synes kvinna, så är det viktigt för mig att bli sedd som den jag är. Det heter att "passera" när en transperson blir sedd som sitt rätta jag. När de som inte känner till min bakgrund rent spontant ser mig som man, då har jag "passerat".

Att genomgå en könskorrigeringsprocess tar tid. Flera år. Jag har gått på Testosteron i ett och ett halvt år nu. Men min skäggväxt är gles, min röst är på manlig skala om än inte särskilt djup. Fast med tanke på att jag är 156 centimeter lång får jag för mig att en riktigt djup basröst skulle göra mig till en liten gubbe mer än till en man i sina bästa år.

Min kropp ser ut som den gör eftersom jag inte är opererad än. Därför använder jag binder för att platta till bröstkorgen och packer för att fylla ut där det annars skulle vara tomt. Allt detta för att helhetsintrycket ska bli det rätta och för att jag lättare ska kunna "passera".

I går åkte vi till stan för att uträtta ärenden, jag och Esmeralda. Vi gick in på ett kafé för att ta en fika. Strax efter kommer en man in. Han är snyggt klädd i färgade byxor, beige kavaj och stråhatt. Han hade ett oerhört vackert ansikte. Han tittade på mig, länge. Jag böjde ner huvudet och upptäckte att jag glömt min packer.

Jag insåg att detta inte var en dröm utan på riktigt. När vi sitter vid vårt bord och han står kvar borta vid disken och väntar på sin latte tänker jag bara en tanke. Måtte han se en man och inte en underlig kvinna när han tittar på mig... Detta gick som ett mantra om igen och jag kände hur jag försökte fylla ut bänken jag satt på för att verkligen visa min manlighet.

När han väl försvunnit ut med sitt kaffe gick jag in på toaletten och gjorde mig en engångsvariant av papper. Sedan satt jag halvt bedövad och drack mitt te, lyssnade på Esmeraldas pladder och kände ett slags tomt eko i huvudet. Skam.

Efter fikastunden besökte vi kommunens bästa lekplats. Där hade vi glädjen att träffa barn och pedagoger från Esmeraldas nya skola. Det blev ett bra sätt att skingra tankarna på.

Esmeralda kallar mig för pappa sedan julen 2012. Det är en himla bra hjälp för att passera och kan övertyga de mest tvivlande. Men somliga är ändå lite tröga.

Någon timme senare stod vi i kassan på ICA Kvantum. Naturligtvis skulle kassan krångla eftersom vi hade bråttom. Kassörskan ringde något huvudkontor för att få rätt på kassan. Jag blev kallad "hon" minst 20 gånger, trots att jag rättade varje gång och trots att Esmeralda försökte köpa halva affären och ropade pappa snälla pappa snälla hur många gånger som helst.

Jag tar inte illa upp längre. Jag blir inte ledsen och förkrossad. Jag blir irriterad, trött och uppgiven. Dessutom får jag huvudvärk. Ska det vara så svårt att förstå?