Jag tror jag förstår vilken känsla du menar (eller snarare, vilka känslor): När man gräver sig tillbaka och ska redogöra för sitt livs historia och hur man har upplevt sitt liv i helt fel roll, känt sig fångad, instängd och fel, fel, fel. Hur man inte får leva, uttrycka sig eller tänka som man gör, eftersom man är född i fel kropp. Hur man varit ett barn utan framtid. En tonåring utan hopp. Hur man med fasa sett sin kropp förvridas till något man aldrig velat vara, samtidigt som man förväntas vara lycklig och förväntansfull över detta vidriga. Och hur man nu äntligen, mitt i livet, plötsligt möts av möjligheten att faktiskt få hjälp att göra något åt detta. Att få höra att man inte behöver känna så här, och att de denna gången inte menar att man är tvungen att bita ihop och stå ut "för det är bara så det är". Att det går att göra något. Livet kan börja nu. Och hur man då, mitt i glädjen att äntligen tas på allvar och kunna börja gå sin egen väg, samtidigt inte kan undvika att känna sig lite - lurad. Det var inte alls omöjligt att göra något åt, som man fick sig så hårt inbankat under uppväxten. Det går visst att leva utan att spela teater för att passa in i mallen. Visserligen är risken att man får löpa gatlopp mellan dem som anser sig förkroppsliga "det rätta sättet att leva", och blir lovligt byte åt dem som är så osäkra på sig själva att de opåkallat känner behov av att rikta drevet mot någon annan, någon avvikare, någon som sticker ut. Men detta är ju inget nytt för den som levt under detta ok hela livet, eller hur? Och ingen har ju lovat att livet ska vara lätt, men vi behöver i alla fall inte göra det svårare för varandra. Så, visst, jag förstår hur det känns när alla dessa känslor väller över en, allt man hållt inne så länge. Det är en revolution, en katharsis för själ och kropp. Att födas på nytt som sig själv. Grattis!
Jag tror jag förstår vilken känsla du menar (eller snarare, vilka känslor): När man gräver sig tillbaka och ska redogöra för sitt livs historia och hur man har upplevt sitt liv i helt fel roll, känt sig fångad, instängd och fel, fel, fel. Hur man inte får leva, uttrycka sig eller tänka som man gör, eftersom man är född i fel kropp. Hur man varit ett barn utan framtid. En tonåring utan hopp. Hur man med fasa sett sin kropp förvridas till något man aldrig velat vara, samtidigt som man förväntas vara lycklig och förväntansfull över detta vidriga. Och hur man nu äntligen, mitt i livet, plötsligt möts av möjligheten att faktiskt få hjälp att göra något åt detta. Att få höra att man inte behöver känna så här, och att de denna gången inte menar att man är tvungen att bita ihop och stå ut "för det är bara så det är". Att det går att göra något. Livet kan börja nu. Och hur man då, mitt i glädjen att äntligen tas på allvar och kunna börja gå sin egen väg, samtidigt inte kan undvika att känna sig lite - lurad. Det var inte alls omöjligt att göra något åt, som man fick sig så hårt inbankat under uppväxten. Det går visst att leva utan att spela teater för att passa in i mallen. Visserligen är risken att man får löpa gatlopp mellan dem som anser sig förkroppsliga "det rätta sättet att leva", och blir lovligt byte åt dem som är så osäkra på sig själva att de opåkallat känner behov av att rikta drevet mot någon annan, någon avvikare, någon som sticker ut. Men detta är ju inget nytt för den som levt under detta ok hela livet, eller hur? Och ingen har ju lovat att livet ska vara lätt, men vi behöver i alla fall inte göra det svårare för varandra.
SvaraRaderaSå, visst, jag förstår hur det känns när alla dessa känslor väller över en, allt man hållt inne så länge. Det är en revolution, en katharsis för själ och kropp. Att födas på nytt som sig själv.
Grattis!
Wow! Words.
RaderaTack!