Knappt jag tror det är sant. Nästa vecka ska jag till Könsidentitetsteamet. Kuratorn ska hasta igenom sin del av utredningen. Jag fick tid hos henne lite som plåster på såren sa hon. För att läkarna är så kraftigt försenade. Jag riskerar bli utan Testosteron i flera månader på grund av resursbrist. Könsidentitetsteamet får trängas med psykiatrin och det har väl ingen missat hur illa det är ställt där.
Jag minns hur det var i början. Att självmant gå in genom dörren och erkänna att jag befinner mig i ett "psykiatriskt tillstånd". Det var inte alltigenom kul. Så jag är psykpatient tills jag fått mitt nya personnummer av socialstyrelsen. Då räknas jag som vilken hyfsat frisk man som helst. Underlig vård de kör med inom psykiatrin. "Bröstoperationer, minipenisar, Testosteron och nytt personnummer botar patienternas psykiatriska tillstånd." Låter nästan som magi.
Men jag kan ändå inte påstå att jag har någon egentlig insyn i den psykiatriska vården. Annat än att jag väldigt sällan får tillgång till den eftersom den lider av svårartad resursbrist. Fast jag gillar personalen, med alla deras egenheter och lustigheter. Det gör dem så mänskliga. Så min slutsats är att den psykiatriska vården är otillgänglig, otillräcklig, bristfällig och inte det minsta anpassad till patienternas behov, men i övrigt god. Om man lyckas få tillgång till den vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar