När jag vaknar på morgonen, de allra första sekunderna när jag är i gränslandet mellan sömn och vaken, då är jag inget kön. Då har jag inte ens något namn. Jag bara är. Sedan landar allt. Som nedfallande pusselbitar från hög höjd. Det är en underlig känsla.
Jag tvivlar aldrig på att jag gör rätt. Men jag ifrågasätter ofta. Fast tänk om jag skulle ångra mig? Många av de förändringar som sker av Testosteron går aldrig tillbaka. Men jag är trygg. Jag vet att jag gör rätt.
Jag undrar om det i framtiden kommer finnas något annat sätt än att bara titta på det nyfödda barnet och avgöra utifrån det man ser ifall det är en pojke eller flicka. Jag tror att det egentligen inte alls är så enkelt. Jag har läst en och annan artikel på senare tid som talar för att det är betydligt mer komplicerat än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar