Jag har aldrig varit den sortens "pojkflicka" att jag bara velat umgås med pojkar, killar, män. Jag har snarare undvikit dem. Varje gång jag fått en manlig nära vän så har det slutat med att han blivit förälskad i mig och dessutom fått för sig att känslorna är besvarade. Jag har blivit lika förvånad varje gång.
Men nu, nu är det annorlunda. Nu märker jag hur jag alltmer söker efter och blir glad av manligt sällskap. I de sammanhang där det finns både män och kvinnor trivs jag bäst. Där kan jag lite varsamt närma mig det manliga sällskapet utan att det blir "grabbigt". Jag hittar mig själv i min egen takt.
Men tror du att man sänder signaler så att andra blir förälskade i en? Det tror inte jag. Jag tror man faller för andra saker än signaler.
SvaraRaderaJag var lite otydlig där. De har plötsligt försökt kyssa mig. (Gissa vad förvånad jag blev!) Det gör man väl inte om man inte tror att känslorna är besvarade? Det var det jag menade med att sända signaler.
RaderaI övrigt har du såklart rätt i det du skriver.
men lägg av!! det där hände (och händer fortfarande) mig också! jag fattar inte någonstans var fan de ens kan ha fått för sig att jag skulle vilja ha något annat än bara en vänskapsrelation med dem. HELT ABSURT! X)
SvaraRaderajag levde dessutom som flata innan jag kom ut som trans. vilket de mycket väl visste att jag 'var' - lik förbannat så blev den ena killpolaren efter den andre kär i mig. jag fick spunk.
jag slutade umgås med män helt och hållet men saknade mina brödrer så fruktansvärt. nu för ett tag sedan var det en av mina manliga polare som sade rakt ut till mig att jag hade varit den perfekta flickvännen och att det var synd att jag var lagd på fel håll och att jag föddes med fel kön. han var lite småberusad, men ändå..!! :/ not okey!!