Jag känner mig inte hemma nånstans. Jag är inte kvinna och jag är inte riktigt man heller. Jag vill skynda på, jag vill inte stå mitt emellan och vara ingen eller båda två.
Det är mer än åtta månader kvar till min första operation. Jag kommer se ut som en man med bröst. Ju mer jag närmar mig att passera desto mer komplicerat kommer det bli.
Jag vill inte bemötas som en pajas, som något skojigt och spännande. Jag vill vara en hel människa, en person. Jag vill känna att jag blir respekterad, tagen på allvar. Det är för mycket klappa lilla transkillen på huvudet nu.
Känner du så att du blir klappad på huvudet och blir bemött som en pajas? Det gör ont i mig att du känner så, man ska bli tagen på allvar av sin omgivning. Jag vet att det är lätt att säga och svårare att göra men radera ut de som gör dig illa. Du är värd mer.
SvaraRaderaJag har raderat i dag. Hoppas den sköna känslan av lättnad infinner sig så småningom. Jag väljer att se åt det som är bra istället. Jag vet att jag har ett enormt stöd. Det är jag glad och tacksam för.
RaderaBra där; att du har raderat! Människor som försäker förminska en kan man och ska man vara utan!
SvaraRadera