Tillbakablickar

Sitter här och tänker tillbaka. Det var i höstas någongång som jag bestämde mig. Jag ringde utredningsteamet och fick information om vad jag måste göra. Jag ringde allmänpsykiatrin för att boka tid så att jag kunde få en remiss. Det var lite pirrigt. Jag var inte ens helt säker. Jag hade aldrig tillåtit mig att ta ett enda steg innanför tröskeln till mitt dolda rum. Hur skulle jag kunna veta om jag verkligen hörde hemma där, när jag aldrig riktigt vågat känna efter?

Nu finns det inga dolda rum längre. Jag är här nu och det är här jag hör hemma. När jag tänker tillbaka så gick det fort att känna just så, att detta är rätt. Det har hänt mycket på väldigt kort tid.

Dagen efter att jag bestämde mig öppnade jag dörren till mitt klädskåp och tittade på det som låg där och tänkte nej, det där är inte mina kläder. Jag fick ta det som kändes minst jobbigt innan jag hann köpa nytt. Behå ratade jag direkt. Jag hade några tajta linne jag kunde alternera med.

Någon vecka senare gjorde jag min första beställning från Jack and Jones. Strax efter det åkte jag till stan och köpte herrkläder. Det tog några dagar innan jag vågade sätta på mig kalsonger. Tänk om någon skulle se mig och tycka jag var konstig? För mig kändes det konstigt att ha damkläder. Men att andra fortfarande såg mig som en kvinna, det visste jag.

Jag är en man och jag tänker inte klä mig i damkläder.

Jag fick snabbt motivation att lägga om min kost. Mindre fett på kroppen gör också att formerna rätas ut och och brösten blir mindre. Det gick snabbt att bli av med de första kilona. Ut med sötsaker, snacks och kakor. Bort med snabba kolhydrater i alla former. Efter någon vecka blev det stenålderskost och det håller jag mig till än. Sötsuget försvann efter någon vecka. Sedan började jag träna.

Jag ville byta namn. Det tog lite tid innan jag hade bestämt mig för vilket namn jag skulle ta. Eller egentligen kom förnamnet snabbt och självklart men jag funderade ett tag på ett namn till. Sedan skickade jag iväg ansökan och då återstod ett par månaders väntan.

Jag startade min blogg och den blev också mitt sätt att komma ut för omgivningen. Jag hade väntat mig många negativa reaktioner, många vänner som skulle bryta, dra sig undan, känna sig obekväma. Det hände aldrig. Jag grät. I timmar. Jag var överväldigad. Så mycket stöd, så mycket kärlek.

Jag hittade ett forum för transpersoner. Jag lärde känna andra transsexuella och fick svar på en massa frågor. Jag tittade på filmer på Youtube och grät ännu mer. Glädjetårar. Snart är det min tur, tänkte jag.

Jag hann med ett par besök på könsidentitetsmottagningen. Jag började med Testosteron och kände snabbt av effekterna. Jag kom ut för ännu fler och jag fick nya vänner.

Jag klippte håret. Äntligen kunde jag se mig i spegeln och känna igen mig själv.

Nu sitter jag här, med en kopp kallnat kaffe och tänker tillbaka och inser att det gått fort. Men inte för fort. Jag är helt med på allt och jag mår bättre än någonsin. Jag är Love.