Jag anar att något slags genombrott är på väg. Jag vet det därför att jag just nu inte mår särskilt bra alls. Det är en ganska brutal inre upplevelse att inse att man levt i fel kön i 45 år. Trots att jag avskytt den rollen jag spelat så är det den enda jag kan. Nu ska vi skiljas åt, jag och det gamla.
Jag tänker inte spela några fler roller där jag själv som person står i centrum. Det finns inget manus. Det är bara jag nu. Men att hitta sig själv är inte bara lätt och självklart. Jag har aldrig riktigt fått lov att göra det. Jag är stor och liten på en och samma gång. Jag är förälder. Jag får inte vara liten och vilsen och ledsen och rädd. Jag ska vara stor och stark. Jag ska veta vem jag är.
Just nu känner jag mig som världens sämsta, minsta, ynkligaste. Jag reser ensam. Alldeles ensam.
Samtidigt så är jag aldrig ensam fast jag kanske skulle behövt det. Jag har ett barn som behöver mig. Det är en omöjlig ekvation.
Ibland behöver man låta sig själv krisa. Det är av kriserna man växer som människa. Jag kan inte vara den som finns där dygnet runt men jag kan lyssna/läsa och stötta så gott det går, vi har gärna dottern här då och då, fast just nu har vi ganska fullt upp med allt hos oss. Men det kommer snart en dag då hon kan få följa med hem och sova över en runda, men det kanske inte räcker. Vet att du skrev ett inlägg för ett tag sen om att du kanske kunde söka stöd för att få avlastning. Kanske läge att göra det, du behöver tid för dig själv, under mer än ett par timmar under en förmiddag. Kolla med kyrkan om hon får vara med på"Mixen" på onsdagseftermiddagar (Egentligen har de 6 års gräns men eftersom hon går i skolan, får hon det så kan jag köra henne hem de dagar Hugo är där (alltid utom när han är sjuk)så får du en eftermiddag extra att hämta kraft på, onsdagar är de dagar jag hinner mest mentalt för jag får tid att låta huvudet vara tomt så länge.
SvaraRadera